blogg.pappaprylar.se

Syftet med denna blogg var fyra saker:

1.
Skapa trafik i ett rent kommersiellt syfte.

2.
Bygga inlänkar, puffa för nyheter och erbjudanden på pappaprylar.se

3.
Skåda mig själv i naveln.

4.
Nyfikenhet, min familj består utav idel skribenter men jag har själv aldrig hållit i en penna.

Jag stötte på fyra problem:

1.
Jag jobbade aldrig aktivt för att öka trafiken.

2.
Jag skrev alldeles för sällan om nya produkter eller erbjudanden.

3.
Det fanns inte så jättemycket matnyttigt i min navel.

4.
Nyfikenhet i att skriva trumfades av min sons vishet. Jag citerade ett blogginlägg under semestern då min son var närvarande. Inlägget skrevs 2010 och handlade om min son. Sonen blev bestört och bad mig vänligt men bestämt att ta bort det från internet eftersom det där är läsbart för hela världen. Min son lärde mig en värdefull läxa om integritet.

Så jag säger till er precis som jag säger till min son varje kväll:

Tack och god natt.

Jag har längtat efter våren. Väldigt mycket. Vinterproceduren med 4-5 lager, balaklavor, inner- och yttervantar och mössor tar ungefär 12 minuter med två barn. Efter tre minuters bilkörning är vi på dagis och där utförs samma procedur igen fast denna gång bakvänt. Vad jag inte visste (förträngt?) var att när snö smälter så blir det vatten. Helt galet. Så alla dessa lager, balaklavor, mössor och vantar är nu istället impregnerade i lera. Man skäms lite över att lämna in bilen på service eftersom baksätet starkt påminner om en vattensjuk skogsstig.

Vad sägs om att blicka framåt mot sommaren och för tillfället förtränga ett bortregnat juni, mygginvasion, myror och glassbaksäten?

Så här porträtteras pappan av den frikyrkliga kristenheten i USA:

Vi ska köpa bil tror jag. Albin inledde processen med:

- Ska vi ta din eller min lösning?
- På vad då?
- Ny bil.
- Vad är din lösning då?
- Svart jeep med gula blixtar och ringar.
- Ska det verkligen vara blixtar.
- Det blir ju coolt. Vad är din lösning då?
- Jag vet inte riktigt, men gula blixtar…
- Då får vi ta min lösning om du inte har nån.

Är det någon som känner till en bil som passar beskrivningen kan ni höra av er.

Var och handlade i Åre By med Ellie. Som vanligt så skrattar hon högt och pratar ogenerat med folk i butiken. När vi kom tillbaka till stugbyns parkering frågade jag Ellie:

- Var är vi nu Ellie?
- Nu är vi på Gotland pappa.

Iakttagelsen är inte att Ellie har stora svarta hål i sina geografikunskaper utan att det spelar ingen roll var man är. Det som spelar roll är hur man är.

Ellie är så skön i fjällvärlden. Skidhjälm, goggles och napp. Det är inte mycket hud som syns i hennes ansikte. På väg till skidbacken chantar hon ”Mina skidor, åka skidor”. Tyvärr så chantar hon ”Inte åka skidor!” när hon väl kommer till skidbacken men just nu får hon göra som hon vill, hon är ändå sötast i hela världen.

Efter dagens tupplur satt hon i mitt knä, kind emot kind, i fyrtio minuter. När jag sa att hon skulle få fem pussar per kind vände hon lydigt huvudet fram och tillbaka, fem pussar per kind. Utan en min från Ellie pågick detta i en kvart.

Vet inte om jag nämnt det men hennes smeknamn på dagis är ”Ellie bellie bus”. När vi kommer till dagis på morgonen möter hennes kollegor oss med ett familjärt; ”Hej, Ellie bus!”. En dröm är att Erik ska komma springande mot mig när jag kommer till Pappaprylar med ett lika stenhårt smeknamn.

Är alltså i Åre på skidsemester men har än så länge inte lämnat stugan. Fick en varit-vaken-i-tre-dygn-i-sträck-hosta förra veckan som ännu inte försvunnit och med den kom också andnöd som är något nytt för mig. Var hos en läkare i fredags och hon gjorde också något nytt; hon frågade vad jag trodde att det var. Jag var ärlig och räknade upp sjukdomarna som jag funderat på sorterat efter mest trolig först:

- Kol
- Lungcancer
- Slemhinnecancer
- Lunginflammation

Förmodligen var hon ingen riktig läkare för hon trodde att det var en vanlig lunginfektion som skulle gå över efter några dagar. Vad fan frågade hon för då, jävla idiot.

Med 4,6 miljoner visningar är jag inte ens tvåa på bollen men jäklar vad rolig den är. Med eller utan alkohol i kroppen så beter sig små barn precis som stora fyllon.

Bra stämning i morse med Richard Scarry och frukost i sängen. Därefter skidhjälmar och goggles på för lite torråkning i köket.

Farmor och mormor har tagit över vab denna vecka så i morse gick färden till mormor. Albin bytte bilbarnstol igår så nu stoltserar han med att öppna, gå in, klättra upp och stänga dörren själv. Han åker också fem gånger farligare eftersom stolen är framåtvänd men det gäller att undvika tankar kring hur farligt livet kan vara.

Ellie satt som vanligt bak och till hennes stora förtvivlan, som snabbt blir min och Albins, hade hon glömt nappen på hallmattan. Jag försöker trösta, sjunga, berätta och avbryter då Albin som har tusen saker att säga. Han svarar med att demonstrativt sätta upp sina skitiga, leriga och snöiga fötter mot handskfacket, något han vet att han inte får göra.

- Albin ta ner fötterna.
- Du lyssnar inte.
- Ellie gråter ju, ska vi sjunga en sång för henne? Ta ner fötterna nu!
- Jag tar ner dom när du lyssnar. Annars tänker jag ha dom där.

Är det okej?

Fick en länk av svägerskan och vill sätta ner foten – ribban ligger löjligt lågt. Klippet är som en visualisering av alla ”åååhhh” som uttrycks på släktträffar när ungjävlarna lyckas peka på lampan (eller bara rakt upp i taket, det är oklart) efter tre misslyckade försök. Förbannat daltande, vad hände med kraven som det gamla Sovjet ställde på sina barn. Ring mig om ungen i klippet kan lära sig skriva ner namnet på dockorna efter en minut.

Snart två veckor av sjuka barn och det är inte över. När den ena inte har kräksjukan har den andra det och varför inte spendera elva timmar på SÖS med lugnröntgen och konstaterande av lunginflammation medan den andra är hemma med hosta och snuva.

Det är också halmstrånas tid. Linda ringde precis och beordrade mig att köpa Actimel-shots. En kompis till henne bedyrade att det var därför hennes barn inte varit sjuka denna höst.

Jag blir rätt hårig när jag vabbar. Finns liksom ingen tid åt rakhyvlar och frisörsaxar när ett barn kräks och den andra vill ha honungsvatten. Gillar det, håret alltså, men det är jag nog ensam om.

Lekte en kortis med Albin innan jag åkte till jobbet i morse, eller rättare sagt han bestämde som vanligt över mig en kortis innan jag åkte till jobbet i morse. Lego var leken och efter att vi byggt en stund frågar Albin som vanligt vilken gubbe jag vill vara. Jag drar som vanligt till med någon och han kommer då med en fullständigt logisk förklaring om varför jag inte får välja den. Idag tänkte jag inte ge mig:

- Pappa, vilken gubbe vill du va’.
- Jag vill vara polismannen.
- Men då kan du inte köra bilen, det måste brandmannen göra.
- Men varför det, polisgubben kan väl också köra bilen.
- Det går inte.
- Vem har bestämt det?
- Det har inte jag bestämt men det är så.

Jag var så klart brandmannen, fast en sur brandman.

Ellie har sen födseln ryggat för män. En inte helt ovanlig egenskap men likväl smärtsam för Ellies manliga släktingar. Att se sitt barnbarn fullt ut acceptera en okänd dam i kön på mataffären samtidigt som du själv är persona non grata måste göra ont. Visst hör morfar och farfar hur vi säger att det inte är personligt och att det kommer att gå över men samtidigt syns det så tydligt att de gråter på insidan.

Idag fyllde bonus-kusin Molly år och jag, Albin, Ellie och farfar packade plikttroget in oss i bilen för ett besök. Efter fem minuter av bilåkning med Ellie och farfar ensamma i baksätet och lika många minuter med skräckfyllt snyftande var jag tvungen att lämna över bilnyckeln till farfar och sätta mig bredvid Ellie.

Väl hos Molly närmade hon sig som vanligt farfar som för att sträcka ut en hand men barriären är tydlig.

Jag bar Ellie till bilen när vi skulle åka hem. Halvvägs dit lutade hon sig mot mitt öra och genom en mjuk, mjuk viskning hörde jag:
- Farfar köra bilen.

Betyder detta att Ellie kommer spela ishockey som tonåring eller bara att hon inte gillar gamla gubbar?

Idag ville Albin inte alls vara på dagis så jag tog med honom till jobbet. Det blev en skiftning i konversation på Pappaprylars kontor. Till exempel:

- Vilken färg på Batman vill du va’ pappa? Svart är bästa färgen.

- Jag vill vara…GRÖN!

- Svart är den bästa.

- Okej då, då är jag svart då.

- Bra, för det är den bästa.

Kund ringde angående gåcykel. Efter avslutat samtal:

- Vem var det?

- En kund som ville köpa en gåcykel men inte skulle hinna hit innan klockan 5.

- Vilken gåcykel ville han köpa?

- Vet faktiskt inte.

- Brandbilen är den bästa.

Jag börjar inse att jag varit väldigt lyckligt lottad i min tidigare karriär. När jag och Erik spelade musik kan man lite förenklat säga att vi jobbade ungefär en dag i veckan. Den dagen innefattade oftast hämtning av privatchaufför på en flygplats någonstans, oftast var vårt bandnamn på chaufförens skylt felstavat men det kändes rätt ändå. Efter utfört jobb fick man applåder, en blomsterkvast och skjuts tillbaka till ett hotell med en anständig middag. Som bonus behövde man bara sakna fru eftersom det inte fanns några barn.

I och med att det fanns så mycket tid över till annat kunde man ibland omfamna en sjukdom. Det gav en legitimitet att ligga på en soffa i tre dagar och kolla på 80-tals filmer, dricka honungsvatten och jämra sig. Jag betraktade aldrig sjukdom som något negativt utan istället en ganska soft tillvaro. Givetvis är detta ett retrospektivt minne som jag förskönat och glorifierat just eftersom det nu endast är ett minne blott. Vi jobbade till exempel så klart mer än en dag i veckan men hjärnan vill måla upp en annan bild.

Nu för tiden betyder sjukdom att man måste utföra alla sysslor som vanligt; tvätta kläder, diska tallrikar, hämta och lämna barn, klä barn, leka med lego, laga middag, jobba heltid+, gå på middag, bjuda på middag, göra nattmackor, borsta barntänder och mycket därtill. Det spelar liksom ingen roll hur mycket hjärnan vill perforera skallbenet eller hur mycket näsan rinner och musklerna värker, vardagen är en konstant som är svår att undkomma. Det enda man vill då och då är att bara vara sjuk, är det för mycket begärt?

Vi har tagit in BabyBjörns produkter i vårt sortiment och när jag fick höra storyn om företaget blev jag på riktigt imponerad. Med en viss skam, eftersom jag ändå ska verka i denna bransch, ska jag erkänna att jag trodde det var ett danskt företag. Detta stannar mellan dig och mig. I själva verket är det svenska Björn som tillsammans med sin fru drivit detta företag sedan 1961, det vill säga i 50 år. Nånstans där ligger drömmen i ens entreprenörskap – att heta Björn och driva företag med frun…

Följ länken för produkterna:

BabyBjörn @ pappaprylar.se